broderhjort

Hårsnoddar.
Vad gör man utan dem?
Jag vill med detta inlägg informera mina manliga läsare om att en hårsnodd inte är vilken hårsnodd som helst. Beroende på vilken typ av uppsättning man ska ha behöver man olika sorters snoddar.



Exempelvis kräver typen av hästsvans i förra inlägget den tunna hårsnodden. Den ger en mer avslappnad tofs, inte stram utan mer lös. Laid back, ni vet. Haha.

Igår hade jag en inbakad fläta, till den behöver man den lilla svarta snodden.

Till mina slarviga knutar har jag den stora snodden. Den är förresten jättesöt, det är tre stycken jättetunna snoddar som är flätade till en stor. :)

Snoddpower!

Peace&Love!

/El Hjorto

God (sen) afton!

Nu sitter vi här och spelar Monopol. Ett monopol utan sedlar ? I det nya har de kreditkort och en liten maskin! :D Haha, sött! Kolla bara:


Visakort och allt! :D Haha.


Jag är en liten mobiltelefon. Coolt det.

Sedan var vi snygga också...




Fabulöst.

Trevlig helg!

Peace&Love!

/El Hjorto

Vissa dagar måste man springa ut topless i trapphuset och skrika åt grannkärringarna att hålla käften så att man får sova. Som idag.
Kafferep i trapphuset. Det ekar så fint. I hela byggnaden. Genom väggarna.

Grannkärringar.

Du får tycka vad du vill. Hur tycker du att det skulle ha sett ut istället? Har du pluggat mer än mig? Är du en expert? Borde jag bry mig om din åsikt? Heter du Görel? I så fall tycker jag att du har ett fruktansvärt fult namn. Du borde byta.

Ja, det här med att uppdatera går ju bra, som ni ser. Jag skyller på att jag har sommarlov. Vad ska man göra med livet sedan då? Följa sina drömmer eller nöja sig med något halvdant? - Följa sina drömmar såklart! Jisses, vad tror ni om mig?

Det är lustigt hur man utvecklas när man studerar någonting man är genuint intresserad av. Jag kan visserligen bara tala för mig själv (jag, jag jag, mig, mig, mig!), men jag har liksom styrt in på andra vägar inom foto. Jag har blivit ganska mycket av en dokumentärfotograf. Det trodde jag aldrig skulle hända. När jag började plugga foto efter studenten 2009 så började jag med ett stort intresse för naturfotografi. Det är fortfarande ett stort intresse för mig, men hamnar ändå någonstans i bakgrunden. Under dessa två år har jag vinklats och formats till en fotograf som enbart vill fota det som är, det som finns, inget konstlat, inget arrangerat. Jag, som innan kunde uppskatta flashiga arrangerade, och ibland studiotagna bilder, tål dem nu knappt. Jag har kommit att inse att det verkliga konstnärliga i ett fotografi inte är upplägget; utan uppfattningen. Historien bakom som kanske ingen egentligen vet, men som man ändå kan förstå och läsa genom bilden.

Jag kommer ihåg den första uppgiften vi fick inom ämnet dokumentärfoto. Jag minns att jag rynkade på näsan och genomförde uppgiften med minsta möjliga ansträngning. Det var inte förrän detta år som jag började uppskatta denna genre. Inte insåg jag heller att jag fotade dokumentärt förrän min lärare påpekade det, och med ett stort leende på läpparna dessutom. Det hör till historien att min lärare hela tiden tyckt att jag passar som handen i handsken på Bildjournalistlinjen. Varje gång han nämnt det har jag skakat på huvudet och sagt "Nej du, Tomas, det är verkligen ingenting för mig. Jag hatar att skriva artiklar och göra reportage och jag är dålig på det." Det har jag alltid trott i alla fall. Det baserar jag enbart på vad min svenskalärare under gymnasiet sagt. I svenskan fick vi prova på att skriva artiklar, notiser och även göra ett reportage. Jag fick godkänt. Bara godkänt, jag som annars är duktig i svenska, och språk över huvud taget. Jag tyckte inte att något av det var roligt, utan det kändes bara så tvingat. Beskriva miljöer med färgglada adjektiv. Ordbajsa i all ära, det är inga problem, hur många uppsatser och projektarbeten gjorde man inte på SPin, men detta var för mycket.

Nej, det här passade inte mig bestämde jag mig för, och har gått på det argumentet alla gånger Tomas nämnt journalistik. Men tänk att han likt en igel satt sig fast i mitt huvud ändå. Gnagt sig in i min lilla hjärna och satt idéer i mitt huvud. Jag har börjat fundera, på om det kanske är så farligt ändå? För jag menar, min gamla mossiga svenskalärare på gymnasiet, vad vet hon? En yrpanna var hon minsann också. Vad vet hon egentligen? Då lyssnar jag mycket hellre på Tomas, som är något av en expert inom ämnet. Han kom med ett stingande argument under vårt utvecklingssamtal "Men utmaningen då?".

Just det, utmaningen. Ska man skjuta någonting åt sidan bara för att man en gång gjorde en sak som en person inte tyckte var tillräckligt bra? Självklart inte.
Men det var ju just det här med att jag tyckte att det var tråkigt. Det kändes inte som min grej direkt. Då kan man ju fråga sig om det var på grund av att det var som en svenskauppgift, och jag mycket hellre ville sitta på Latinlektion, än att skriva reportage på svenskan. Troligtvis.

Så vad gör jag nu, med mitt intresse för dokumentärfoto? Det finns massvis med Bildjournalistutbildningar, det är bara att söka om jag känner att jag vill ta utmaningen med journalistik. Hellre skulle jag ju jobba som enbart fotograf. Jag kan gärna jobba på en tidning, som fotograf. Bli inringd mitt i natten för att det är en stor brand, eller någon trafikolycka.

Dokumentera i bild. Det är vad jag vill göra. Jag vill berätta någonting med mina bilder. Visa, kanske genom en ny vinkel eller annorlunda ljus, hur någonting är, som redan finns där. Något som alla kan se. Jag tycker om att fota samhället. Vad som finns, vilka som finns och vad de gör.

Oj, vad mycket det blev. Jag hoppas att ni förstår lite vart jag vill komma. Jobba hårt med det man tycker om, det är viktigt. Man utvecklas hela tiden i det man gör, och så länge man tycker att det är kul; vad har man att förlora?

Här kommer i alla fall en bild som belöning för er som orkat läsa igenom det här. Den här bilden tog jag under mitt första år på fotolinjen. Den skulle infalla under mitt projekt Arkitektur, som jag fortfarande inte är klar med. Det är svårt ibland att genomföra ett projekt om man har en klar bild över vart man vill komma, vad man vill åstadkomma. Det blir sällan så bra som man tänkt sig, eller så blir det det, men det tar lång tid. Den här bildern är lite av min bebis, som man ruvat på länge, liksom. Hoppas att ni gillar den lika mycket som jag gör.


Regn. Annorlunda vinkel. Love it.

Go for it, det ni vill göra!

Peace&Love!

/El Hjorto